Morfar.

Nu finns han inte längre. Min allra käraste morfar. Igår somnade han in stilla i sin säng. Livet är så ofattbart ibland, särskilt när livet tar slut för någon och sen så fortsätter allt bara som om det vore som förut.
Min morfar blev gammal. Precis 92 år och 2 månader. Hans liv var så fascinerande och händelserikt. Hur många gånger har jag inte hört om hur han emigrerade till Amerika och suckat lite inombords för att jag hört om det hundra gånger förut. Och nu vill jag inget annat än att höra hans spännande historier. Om hur han kissade på sig på Amerikabåten när han var tre år för att båten tutade så högt. Om hur han fick hjälpa till med att dela ut mjölk till alla barn i skolan. Om hur han åkte tåg över prärien och spanade på bufflar. Jag vill höra om hur han kom hem till Sverige igen som trettonåring och fick träffa sin egen morfar. Om hur han förundrades över att ingen i Sverige visste vad ishockey var. Det som man spelade jämt i Amerika. Om hur han hittade på roliga upptåg med sin lilla hund Fifi. Jag vill höra om hur han åkte upp i det nordligaste Norrland och gjorde lumpen. Då mössan frös fast i tältduken för att det var så kallt. Då de råkade skjuta en kanonkula in i en lada. Då godståget var så tungt lastat att det började glida bakåt och morfar trodde att slutet var nära. Då han fick dela vagn med hästarna och de stod och dreglade över honom. Jag vill höra om hur han och mormor bilade ner till Spanien och Öland. Om hur hårt han jobbade på Vattenfall, hur duktig han var. Om hans ritningar över Södersjukhuset. Om kärnkraftverk och Forsmark. Om hur lycklig han var när mamma föddes att han gick runt i trädgården och grät. Morfar har alltid kunnat allt och fixat allt. Han var alltid i farten. Så fort man hade ett problem kunde morfar lösa det. Han har snickrat massa olika saker till oss barn, skjutsat oss i skottkärra, plockat äpplen med oss, åkt skridskor runt hela Norrvikssjön, badat med oss, varit tomte hos oss varje jul tills vi egentligen var alldeles för stora och kört oss i sin bil. Det var härligt att åka i morfars bil. Mamma och pappa hade ju ingen bil, men morfar hade det. Morfar kunde allt. Han hade glimten i ögat och massor av humor. Han spelade både fiol och nyckelharpa. Och så kunde han måla. Morfars tavlor är som levande vykort. När jag sov över hos mormor och morfar låg jag alltid och tittade på alla hans tavlor som hängde runt sängen och förundrades.
Jag undrar vad morfar gör nu. Om han är rastlös där uppe i himlen eller om det finns massor att ta itu med. Jag hoppas att han har en stor grön trädgård och flera äppelträd och så en skön solstol under. Där hoppas jag att han ligger och myser i solen nöjd och glad.
Du fattas oss morfar. Finaste morfarn i världen.


Såhär kommer jag alltid att minnas morfar. Arbetandes i trädgården.Böjd över krattan, uppe i ett träd, snickrandes på någon manickel i verkstaden. Kära morfar. Jag kommer att sakna att spela krocket med dig. Hur du alltid vann. Alltid.Världens bästa morfar och mormor. På en av alla deras bröllopsdagar. De hann vara gifta i 66 och ett halvt år. Jag tänker så mycket på hur ensam mormor måste känna sig nu.
Jag, M, C och mormor och morfar efter en eftermiddags arbete med äppelskörden.

Morfar hade nästan alltid den där blåa koftan på sig. Han var så fin i den. Den gjorde sig utmärkt till hans blåa ögon. Min morfar. Absolut finast i världen.

Blomstrande ting

Mitt i hemmaröran har jag små vackra blomstrande ting att vila mina ögon på. Mamma och pappa och min faster Lili kom över med en Azalea som bara blir finare för varje dag. Den är så intensivt rosa att det nästan känns som att sommaren är nära.
Sen kom min snälla vän L och hälsade på. Då hade hon med sig en sådan rar liten blomma. Den har verkligen en egen personlighet, djupt grön med små borstar till blommor. Jag tänker på en fågel när jag ser den. Blomman heter Skimmia, det låter sagolikt..som skymning.
Igår när jag kom hem hade min allra bästa A köpt två stora buketter tulpaner till mig, min absoluta favoritblomma av alla. Tulpanerna står i vas mitt på bordet och är sådär härligt frasiga och det nästan knarrar om bladen när man flyttar runt blommorna i vasen. Jag går förbi och luktar så ofta jag kan och tänker att jag älskar A så mycket att det knappt får plats.
Just ja, vårt sovrum är klart! Sånär som på en liten bit ovanför elementet. Ni anar inte vilken lättnad och ro som infinner sig i mig när jag kan stänga dörren om mig och bara sitta där på vår säng i vårt fina rum som doftar trä och nymålat. En fristad mitt i krigszonen.

Gott nytt år!

En helt fantastiskt färgglad filt får avsluta 2011. Var en sväng ute på rean och kunde absolut inte gå hem utan den. Hur har era mellandagar varit? Mina har innehållit både slötittande på film och hårt arbete med huset. Samt lite fotosessioner tillsammans med den perfekta filten såklart :)
Tittut!
Här är granen hemma hos mamma och pappa. En liten gullig sak som vi klädde tillsammans till tonerna av "julbandet". En kassett jag fick som fyra-femåring av mormor. Det är en julsaga med en såndär bok till och "när du hör den här signalen PLING, när du hör den då vet du att det är dags att vända blad" en sån julsaga är det. Pappa hatar den och stänger alltid in sig när jag sätter på den, men jag älskar den fortfarande efter 23 år och den är ett självklart inslag under julbestyren. Dessutom innehåller sagan en sång där tomtenissarna sjunger "Lilla Helena har önskat sig en docka". Det var det allra bästa tyckte jag när jag var liten, att jag fanns med i julsagan! Hursomhelst var det skönt att få komma hem till ett rent och välordnat hem några dagar och slippa att pilla ut träflisor ur sockorna varenda jäkla dag.
När jag kom hem till huset Kaos igen firade jag och A jul och då fick jag så fina saker förstår ni. Bland annat fick jag en helt ljuvlig vas som är forminspirerad av en rysk docka.
En matrujska i form av en fågel. Inuti fågeln döljer sig fyra fåglar till, alla med unik design och färgsättning. Så otroligt fina! Älskar dem!
Och så fick jag en sån fin ljuslykta som är målad på insidan och när man tänder den så blir det som ett skuggspel på utsidan!
Nu är vi helt klara med två tak, med lister och allt! Förhoppningsvis kan vi lägga golvet i ett av rummen innan klockan slagit 2012.Planerna för januari är annars totalrenovering av badrum och kök (men då bor vi som tur är inte i huset)!
Sen håller vi på att utforska promenadmöjligheterna i området och det är inte fy skam kan man säga. Stooora områden med skog, sjö, stigar och fåglar. Det blir nog bra det här! Ha en riktigt fin nyårsafton! Vi ses igen nästa år!

(I detta inlägg har A fotat bild 1 och 2)

Den stora jultröttheten

Nu börjar man verkligen gå ner på lågvarv (och det märks väldigt mycket här på bloggen). Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Tänk att det finns så härliga saker som jullov att se framemot då! Åh jag bara längtar! Det ska bli så fint att åka hem till mamma och pappa och bara mysa hela familjen. Hur och var ska ni fira jul?
I helgen hann jag med både lussebullebak och pepparkaksbak med finaste systrarna. Här kan ni skåda mina Lilla My-kakor, söta va!?
Tjocka lager med glasyr ska det vara!
Jag hann även med julpyssel hos min vän M i Jakobsberg. Jag gjorde julkort och hon broderade små juliga lavendelpåsar.
Såhär "roligt" ser det ut i trädgården. Det är så man nästan blundar när man går förbi och jag längtar till täckande snö i drivor...
...ungefär som här! För två år sedan köpte vi stjärtlappar jag och A och åkte ut till Flottsbroskogen och åkte, men då var det så mycket snö att vi mest drunknade i den! Jag minns att jag gjorde en snökoja då också... Tänk vad tiden går fort egentligen. December 2009 höll jag på med sista tentorna och skrev samtidigt jobbansökningar och nu har jag redan jobbat i snart två år på bästa förskolan!
På tal om att tiden går. Det här är fyra år sedan och vår katt Linus sista jul innan han dog. Åh vad jag saknar honom ibland. Han var den finaste, gosigaste katten. Varje jul satte vi på honom en stor röd rosett. Oj vad han tyckte illa om oss då. I protest rev han nästan granen och käkade upp julkrubban. Men sen blev han alltid glad när tomten kom och han fick lukta på julklappssäcken. Bästa grejen tyckte han!
Vi fortsätter temat nostalgi: För två år sedan skrev jag om IOGT-NTO:s kampanj Vit Jul som strävar efter att alla barn ska få fira jul i lugn och ro utan rädsla för att deras föräldrar eller andra vuxna i deras närhet ska dricka för mycket. "Många barn känner oro inför julen. Inte för att tomten ska ge fel julklappar, utan för att han vinglar så konstigt." Ett riktigt bra och tänkvärt initiativ av IOGT, väl värt att stödja. Läs HÄR om varför jag valt att inte dricka.

Om vi inte hörs innan jul vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL! Tack för att ni läser det jag skriver, det är en fin julklapp. Jag lovar att jag ska bli bättre på att skriva under jullovet! Puss!

Arbetet fortskrider

Long time no see. Desto mer arbete gjort. Trots att det ser ut som kriget här hemma kan man skönja några små framsteg och förändringar! Ber om ursäkt att bloggen förvandlats från estetisk och trivsam till infernalisk och kaosartad, men jag tror att vi får leva med det ett tag! Här kommer bildkavalkaden från de senaste två veckorna.
En orange grävmaskin har flyttat in på tomten och har grävt upp och rivit allt som kommit i dess väg. Tomten ser således snarlikt ut som slaget vid Lützen. Detta är dock något som vi får tåla då det kommer att leda till en bra sak - ett fräscht och dränerat hus.
Nedanför trappan ligger avgrundshålet. För att komma ner måste man hålla sig i räcket och svinga sig över till andra sidan. Dagtid funkar det jättebra, när mörkret lagt sig är det lite väl läskigt och trixigt, men det går.
Taket är helt klart! Våra jobbare är fantastiska! Snabba och pålitliga. Ni ser vilket tjusigt tak de har satt ovanför dörren också. Nu börjar huset mer och mer likna ett Hus.
I trädgården står det ett badkar. Det är vår spa- och relaxavdelning. När vi arbetat flera timmar lägger vi oss i badkaret och njuter. :)
Här sjungs det i badet för fulla muggar!
A är fascinerad av jobbarnas grävmaskin och provsitter den gärna! Lite cool är den faktiskt. Kanske borde jag låta mina barn på jobbet komma hit, de älskar grävmaskiner och traktorer över allt annat!
Kolla här då! För en timme sen blev vi klara med innertaket i sovrummet! Rustika plankor i vitt trä. Det blev så himla fint och trivsamt! Längtar tills vi ska lägga golvet!
Förra advent blev vi hembjudna till grannarna bakom oss. Vi har verkligen haft tur och hamnat i ett område med bara trevliga människor. Dagen till ära hade jag köpt en ny klänning, vad tycks? (Jag och A var lite väl ivriga bara och plingade på hos grannen en dag för tidigt. Som två fån fick vi lomma tillbaka när vi fått klart för oss att kalaset var först nästa dag...haha så kan det gå!)
A:s tumme mår mycket bättre. Här tappade vi tummen på allt gammalt blod och då gick svullnaden ner avsevärt. Nu mår han mycket bättre i den, men den är fortfarande midnattsblå och öm.
Här är vårt hus i adventskalenderform. Jag gjorde den till A i adventspresent. I luckorna döljer sig bilder på interna skämtgrejer, foton på oss, barndomsbilder + saker vi vill köpa till huset som t.ex. den där tvättmaskinen ni ser.

Ja, det var allt för den här gången. Nu ska jag gå och baka pepparkakor, pepp, pepp på det! ;)

Advent och nya skador

Hej och hå i novembermörkret! Hur har ni det? Vi har det bra i vårt lilla hus. Nu är nästan hela taket färdigt, sånär som på några pannor! Det går undan! Annars är det projekt hall på gång.Såhär ser det ut när man ska gå ut. Då gör man ett vigt skutt över träplankorna och all annan skit och vips är man framme vid dörren! Ni ser vilket svisch man måste ha på fötterna :) Här var jag för övrigt på väg mot en adventsfika på Danderyds sjukhus. Min fina lilla morfar blev riktigt dålig och var tvungen att läggas in. Nu mår han lite bättre efter några blodtransfusioner. Morfar blev glad att se oss och det kändes fint att vi kunde fira advent tillsammans i alla fall, trots omständigheterna.
Annars har vi målat hela det rummet som ska bli vårt sovrum! I jordgubbsmjölkvitt. Fint namn eller hur? Själva nyansen är också jättefin. Sen får vi se om vi tapetserar någon vägg där eller inte. Vi ska känna oss för lite.
Vi (läs A, jag gav upp efter tio minuter) letade och letade hur länge som helst i våra flyttkartonger efter vårt jul- och adventspynt och tillslut hittade vi två ljusstakar och en ljusslinga. En adventsljusstake står i köksfönstret och den andra på bordet och slingan är virad kring balkongräcket så nu känns det i alla fall lite adventsmysigt hos oss. Fast bara lite. Fortfarande har ingen riktig julkänsla infunnit sig hos mig. Har den det hos er? Jag tror det beror på vädret, mörkret och såklart huskaoset.
Här är min hårt arbetande A. Finaste, fina A. Han sliter så hårt med hallgolvet. Men nu är det slut med det på ett tag. När vi skulle klicka i spånskivorna i varandra och A skulle hamra fast dem medan jag höll emot så slog han hammaren det hårdaste han kunde rakt på...
...tummen. Den svullnade upp direkt och blev helt blåsvart och den ser bara värre ut för varje timme. Nu är han blå om hela tummen också, inte bara nageln. Det ser för sorgligt ut och han har så ont, stackarn. Nu får jag väl bli byggchefen här ett tag då, får se hur det går. Men jag tror faktiskt att jag varit med tillräckligt mycket för att få återställarna på plats på väggen. Ni får se resultat sen. Tack återigen för era fantastiskt fina kommentarer, ni gör min dag! Största kramen till er!

Kofot i tån - eller en alldeles vanlig dag i kaoset

Mina kära. Ni anar inte hur mycket era kommentarer glädjer mig. De är som små vitaminkapslar som ger mig energin jag egentligen inte har! Här kommer en lägesrapport från krigszonen. Överallt i hemmet ligger verktyg, spillbitar, virke, gips, spackel, dammsugare, spikar, damm, träflisor osv. Såhär ser en vanlig konversation ut:
A: Helena, har du sett tumstocken?
H: Nej, var hade du den sist?
A: Jag vet inte, nånstans här tror jag...
(Vi letar under obestämd tid, alltfrån en minut till en dag.)
A: Har du sett vattenpasset?
H: Ja, den ligger här under ett kilo bråte.
A: Har du sett kofoten?
H: Nej.
A: Någon måste ha tagit den!!!
H: Vem skulle vilja ha din kofot?
A: Den är faktiskt jättefin. Jag saknar min kofot.
(Vi letar och letar utan att hitta den.)
En vanlig morgon kan se ut såhär: (detta var innan kofoten försvann).
Jag vaknar, jag har huvudvärk för ventilationen funkar inte. På väg mot toan hoppar jag över en soppåse, en skarvsladd, en spackelhink, en såg, en hög med träflisor och sen missar jag att det ligger en kofot där på golvet också och drämmer tån rakt in i det vassa så att tån typ klyvs i två delar varpå jag ramlar ihop i en hög på golvet och nästangråter samtidigt som alla svordomar jag någonsin lärt mig ramlar ur min mun och blandas med allt blod.Sedan tycker jag synd om migsjälv i flera dagar.
Just nu är jag ganska negativ av mig. Jag har haft en massa huvudvärk och är konstant trött. Det tär på mig och jag kan snart titulera mig som fröken Gnäll. En rolig sak som hände var i alla fall att jag och A köpte blommor åt varandra på samma dag. Jag tänkte att jag skulle överraska honom och han tänkte att han skulle överraska mig och så stod vi där i hallen och bara "älskling, jag har en överraskning" och så bytte vi blommor med varandra. Läskigt synkade har vi blivit.

En bättre bild på mitt nyklippta hår + min nyinköpta kofta som jag köpte för att jag kände mig så miserabel.
När man river ner gamla vävar och tapeter hittar man ibland små skatter i form av de allra sötaste små tapetblommor. Det sätter igång fantasin, man undrar vem som bodde i rummet allra, allra först. Låg den personen där och stirrade in i de små rosorna när den inte kunde sova? Undra vad den tänkte på, hur den kände sig?
Nu har vi fyra, fem man som sitter uppflugna på taket varje dag och river ner våra gamla äckliga, murkna takpannor. Ja, allt tak, ända ner till takstolarna. Det blir nog jättebra tillslut, men just nu ser det ut som en soptipp på tomten. Och det är inte direkt som att man kommer hem till tystnaden efter jobbet. Nej, då bankas det så det står härliga till. Det är nästan så man tror att gubbarna snart rasar igenom så mycket låter det. Ja, ni hör ju hur gnällig jag är för tillfället. Jag längtar tills jag är mig själv igen. Men jag blir glad av att ni fortfarande läser här, jag blir glad av att det tar fem minuter att gå ner till sjön där jag äntligen kan andas. Jag blir glad av att morfar blir så rörd över att vi uppvaktar honom på hans nittiotvåårsdag att han nästan gråter, jag blir glad av att pappa gillade Tintinfilmen som jag och C bjöd honom på i farsdagspresent. Jag blir glad av fina vänner och släktingar som kommer och hälsar på i huset och hjälper oss med löv, rivning osv. Jag blir glad av att gå på spelningen med Patrick Wolf på Debaser, jag blir glad när huvudvärken släpper en aning. Jag blir glad av A, att han jobbar så frenetiskt på huset. Att han alltid orkar. Att han inte är lika otålig som jag. Och så är det snart jul. Det är jag glad för. Vad är ni glada för?

livstecken

Hej, jag lever! Dock är vi internetlösa igen, det är därför det är så otroligt låg aktivitet här. Men jag fick lite bloggabstinens och därför skriver jag ett litet inlägg från A:s iphone. Här i Huset jobbar vi för fullt. Vi sliter, river och bygger nytt. Det är helt sjukt mycket arbete. Hade vi inte att göra innan, så har vi verkligen det nu. Det är tur att det är mestadels roligt! Jag har ny frisyr också! Kände att jag behövde unna mig något mitt i allt byggkaos. Halva håret är bortklippt och jag trivs jättebra! Ni får nöja er med en dålig mobilbild, men jag tror man ser ändå. Nu ska jag snart gå och lägga mig för man blir så ruskigt trött av kroppsarbete. Så fort vi får internet igen lovar jag att lägga upp lite uppdaterade husbilder. Imorgon är det en stor dag för då påbörjas dräneringen samt takbytet, två stora projekt som kommer att ta flera veckor. Tusen kramar till er som fortfarande orkar gå in och läsa här, vi hörs snart igen!

Goddag i stugan!

Goddagens! Det var inte igår kan man säga. Här sitter jag nu i vårt alldeles egna hus som vi bott i nu i flera dagar. Fortfarande känns allt väldigt overkligt och ovanligt. Tänk vilken rutinmänniska man är ändå. Trots att jag anpassar mig rätt snabbt trevar jag efter lampknappar som borde sitta på andra väggar (för så satt de i lägenheten), jag kämpar med dörrar som enligt mig öppnas fel, går till motsatt vägg när jag ska torka händerna trots att handdukarna hänger mitt framför mig. Egentligen tror jag att det är ens rörelsemönster som är inbyggt och inrotat. Man sätter på autopiloten och så får kroppen jobba. Jag är inte kvar i lägenheten, men kroppen är nog lite det fortfarande. (Särskilt på natten när jag halvsovande ska hitta till toaletten).Men vi trivs så himla bra! Vi har flyttat in i världens bästa område, så mycket natur, men ändå nära till stad, kultur och affärer. Här ser ni vårt köksbord i morgonljus. Älskar hur solstrålarna genom ekarnas bladverk bildar ljusmönster överallt på väggarna och golven.
Här är från den stora flyttdagen! A och hans pappa baxar ut vår stora soffa som lustigt nog är för stor för huset. Eller den har fel vinkel helt enkelt. Just nu står soffan i ett av sovrummen och det är där jag sitter just nu och skriver det här. Datorn är inkopplad i TV:n så skärmen är kopiöst stor. Måste nästan skela för att få in allt i mitt synfält. Men det är härligt att ha internet tillbaka igen!
Huset med stort H. Förhoppningsvis kan dräneringen och takbytet börja nästa vecka.
Vi har fått många fina inflyttningsblommor, tack! Här ser ni några, plus lite utsikt från vardagsrumsfönstret.
A har varit himla flitig och redan rivit ut hela bastun. Vi ska ha tvättstuga därinne istället, vi är inte så bastiga av oss ;)
Här river vi ner taket i vardagsrummet. Vi har faktiskt hunnit med en del!
Och igår krattade vi vad som kändes som flera ton med löv. Vi har ju sjukt många träd på tomten, bl.a. tre gigantiska ekar. Jag är inte direkt van vid trädgårdsarbete så jag var helt öm i armarna efteråt, men det är härligt ändå att ha något eget att pyssla med. Jag känner mig lite vuxen faktiskt. Även om det kanske inte ser ut så (Det kom en dräneringsgubbe i fredags och skulle titta på huset. A hade inte kommit hem än och jag kom precis från jobbet. När jag satt på huk och låste min cykel kom han fram och böjde sig försiktigt fram och sa med mjuk röst att han väntade på att min pappa skulle komma hem. Då sa jag att han nog väntade på min sambo och mig och så släppte jag in honom i huset. Då skämdes han ihjäl och bad tusen gånger om ursäkt. Men, men det är väl bra att man ser ung ut. Fast kanske inte så ung...)