Nu har jag simmat en timme i Västertorpshallen! Det var skönt! Jag älskar att simma och bada! Medan jag simmade kom jag att tänka på ön Hvar i Kroatien där jag och A var i somras. Där badade vi varje dag och gjorde utflykter till bla. Dubrovnik och Mostar i Bosnien Hercegovina. Vi klättrade i berg, åkte båt ut till en badö, besökte olika små kyrkor, åt de störta och godaste glassar man kan tänka sig och gick milslånga promenader. Det var en av mina bästa semestrar någonsin och jag åker mer än gärna tillbaka. (Lite annat än Västertorpshallen det...)
Jag har precis sett Slumdog millionaire på bio. Det var en väldigt bra dramaturgiskt uppbyggd film! Den handlar om Jamal som är uppvuxen i Bombays slum och som tävlar i Vem vill bli miljonär på TV. Han svarar rätt på fråga efter fråga trots att han, som alla säger är "obildad". Orsakerna till att han svarar rätt får man se som tillbakablickar i hans tidigare liv; ur hans barn- och ungdom tillsammans med Jamals bror Salim och flickan (hans stora kärlek) Latika. Alla tillbakablickar vävs samman till en historia vars absoluta klimax är i TV-studion. Ska han svara rätt på sista frågan? Och kommer han att få träffa Latika igen? Det är ödet som bestämmer.
Det här var en sådan där film som man tänker länge på efteråt. Fotot var fantastiskt, och filmens uppbyggnad var fenomenal! Dessutom verkade skådespelarna helt genuina i sina roller.
Nu låter jag väl som Nils-Petter Sundgren eller Orvar Säfström, men jag rekommenderar verkligen den här filmen och den får fem av fem klyschiga ketchupflaskor! :)
Vill ni mig något ligger jag i soffhörnet och grubblar över någon av världens banaliteter, alternativt läser en bok, lyssnar på Emily Jane White eller tittar på när A städar akvariet - en syssla jag helst föredrar att betrakta. Akvarievatten är inte min kopp te.
Jag tänkte berätta för er om den bok jag senast läste ut. Den heter "Att tro på mister Pip" och är skriven av Lloyd Jones. Boken är helt makalös. Texten har liksom stannat kvar i mig. Anledningen till att boken berörde mig så är dess inledningsvisa lågmäldhet. Efter halva texten förändras dock lugnet och historien blir en helt annan. Man blir förvirrad och omskakad. Tillslut börjar man förstå mot slutet. När man går tillbaka i texten för att läsa de lugna partierna läser man dem på ett helt annat sätt. Då kan man ana oroligheterna och lövens rastlösa darrande.
Boken handlar om Matilda som bor på en tropisk ö. Hon och hennes klass undervisas av Mr. Watts, den ende vite mannen på ön. Han är inte lärare, vilket han med ödmjukhet meddelar eleverna. Han lyckas ändå fånga deras uppmärksamhet genom att läsa ur Charles Dickens klassiker Lysande utsikter om den föräldralöse pojken Pip. En helt ny värld öppnas för barnen. Tillslut är det svårt att skilja livet på ön och Lysande utsikter åt. Allt vävs samman.
Bokens språk är poetiskt. Mjukt. Man bäddas in på något sätt när man läser och tvingas begrunda vad som står. Det är ingen bok som man släpper vind för våg.
"Jag såg ett flygplan som ritade ett vitt streck på himlen och samtidigt föll en kokosnöt utanför fönstret. För ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle titta på, fattar du - på det som steg uppåt eller det som föll neråt".
Den här fina Spöket Laban-handdockan fick jag av allra finaste fröken J! Hon vet om att jag tycker den lille filuren är hur söt som helst och köpte spöket då hon sprang in i honom i en second-hand-butik! Tack! För övrigt är alla Inger och Lasse Sandbergs barnböcker förutom lilla spöket Laban kanon! Lilla Anna och Långa Farbrorn, Tummen, allergiske Johan mfl. Nu ska jag vila i soffan med en bok och ta det lugnt! Har precis blivit klar med min examinationsuppsats för kursen jag läser nu! Hurra!
Idag åkte jag och A till Flottsbro och gick en söndagspromenad och betraktade hänfört alla skidåkare i Flottsbrobacken som kastade sig rakt utför och kom helskinnade ner! Imponerande! Själv skulle jag aldrig våga... Vidare promenerade vi över isen och in i skogen. Vi hörde alla möjliga sorters vårfåglar, men också hackspett och ringduva! Dessutom sprang vi på de allra ljuvligaste videmissar!
(Skobilder+bild på mig tagna av A. Visst är mina skor sjuuukt snygga!? Och visst ser det ut som om jag svävar över isen?)
Så sant som det är sagt. Det behöver egentligen inte vara ett eget hus eller en lägenhet. Bara man har någonstans, ett krypin, att gömma sig i när man vill vara ifred och tänka. Ett krypin man kan längta till när man är på väg hem. Ett krypin där man kan känna sig alldeles trygg. Ett krypin som är varmt och där man kan sova gott hela natten.
(Minns hur vi byggde kojor av täckena och soffkuddarna, hur vi låg där på kanelbullesmulorna, sög i oss av sockret, fnittrade förtjust och blåste sugrörsbubblor i saftglasen. Vårt alldeles egna).
Jag har ägnat de senaste dagarna åt att bygga slott av returmaterial och papier caché med mina små tvåor! Det var en helt underbar skapandeprocess där barnen fick utgå från sin fantasi och bygga slotten precis som de ville! De jobbade i grupper och övade då samtidigt på att samarbeta, vilket också gick strålande! Att klassrummet var ett enda virrvarr av frigolit, tidningspapper, tapetklister, färg, creme fraiche-burkar, pringlesrör, toalettrullar, snören, tejp och pennor som tog flera timmar att städa upp gjorde detsamma! Kreativa barn behöver utrymme! Här kommer bilder från både process och resultat! Samt en bild på mig strax efteråt för att dokumentera min trötthet. Jag var helt slut, med rödstrimmiga ögon och nerkladdade kläder, men det var det värt!
A. och pappa. Männen i mitt liv. De kan så mycket båda två. De är lugna och snälla. Båda somnar med ett leende på läpparna. Pappa kan alla världens flaggor och huvudstäder. Pappa kan hur många språk som helst utantill. Pappa kunde få den blå pallen att kännas som en helikopter när man var liten. Pappa och jag satt i solstolar drack oboy i vardagsrummet. Älskade A kan ha tusen bollar i luften och ändå finnas där för mig. A kan skriva de mest makalösa texterna. A kan laga bilar som inte ens verkstäderna fixar. A kan renovera lägenheter. A gör mig glad bara genom att komma genom dörren. A är den allra finaste i världen. A. och pappa är mina stora tryggheter. Det bästa som finns är att spela spel med pappa och A. Pappa svarar rätt på alla geografifrågor. A svarar rätt på alla kulturfrågor. De skrattar mycket. De är fina att se på. Jag är glad att jag har dem.
Idag är det vår i luften! Tulpaner och videung har inhandlats och tummevantarna är utbyta mot fingervantar! Nu väntar jag bara på vårjacka och nyinköpta converse i någon fin färg! Det är en bra, men trött dag idag! Det stora projektet (bygga slott av returmaterial) med barnen är i hamn och det gick över förväntan!
Min allra bästa vän när jag var liten hette Sibomana. Han var en brun stickad nalle med stor näsa, små blåa hängselkortbyxor och världens snällaste leende. Min farmor gjorde honom åt mig och jag fick honom på min allra första julafton. Sedan dess var vi bästa vänner och lekte alltid ihop! Sibomana fick sitt namn av en bilderbok vi lånade på biblioteket. Den handlade om en familj, familjen Sibomana, som bodde i ett hus i Rwanda.
Jag inspirerades ofta av böcker, roliga ord eller "hittepå" när jag skulle döpa mina dockor och nallar. Förutom Sibomana hade jag t.ex min pojkdocka Rea, min flickdocka Gunilla Faschurej och matrioschkan Los Ambidombikalk.
Namnen kommer jag ihåg än idag och namn är fortfarande ett stort intresse. Jag läser alltid födelseannonserna i tidningen i jakt på ovanliga/roliga/fina namn och har en lång lista med säkert trettio olika namn till eventuella framtida barn! Namn är roligt! Vad gillar ni för namn?
Jag sitter och våndas över morgondagens lektioner. Vill att allt ska bli perfekt. Vill känna mig som den pedagog jag inom ett år kommer att vara. Vill kunna kalla mig pedagog utan att skämmas. Det är så mycket man ska tänka på och aldrig blir det helt perfekt. Inte för att det kanske är meningen, jag gillar skavanker jag med, men inte då det gäller min undervisning och mitt pedagogiska upplägg. Det viktigaste är att allt man gör har en mening, ett syfte. Att jag har klart för mig och gör klart för barnen varför de ska genomföra en viss uppgift. Om man inte kan svara på frågan varför ska man heller inte genomföra det.Imorgon ska barnen introduceras för projektet "skapa slott av returmaterial" (varför? för att förstå hur föremål kan ha en betydelse utöver det föreställande och för att öva upp associationsförmågan samt främja fantasin skapandeförmågan).Det måste gå vägen. Aldrig fucka upp.
Jag fyllde som sagt 25 för några dagar sedan och jag tänkte det vore på sin plats med ett sådant där blogginlägg där man visar upp sina grejer! Så vi börjar ovanifrån! På bild 1 ser ni mig blåsa ut ljusen på tårtan! (Ni kan även sa pappas hand som försöker förhindra att jag doppar mitt hår i saften, vilket redan var försent..)
Bild 2 föreställer den stora bukett gula tulpaner jag förärades av min familj! Strålande! Tulpaner (gula) är mina absoluta favoritblommor!
På bild 3 kan ni skåda en underbar barnbok som heter Tango makes three som handlar om två killpingvinger som blir kära och de försöker få en unge, men stenen de ruvar på blir inget ägg. Då märker en av djurskötarna (ja, de bor på zoo) att de är så kära och vill ha barn att han placerar ett ägg som råkar vara föräldralöst i deras bo. De ruvar och ruvar och en dag kläcks ägget och ut tittar deras dotter som de döper till Tango! En otroligt fin saga med jättefina bilder som belyser en familjekonstellation lika normal som någon annan. Bra att det tas upp även i barnlitteratur! Se även det inlägg Sarah skrivit angående det temat.
Bild 4 föreställer två otroligt fina små matrioschkor som Sarah gav mig! De ser inte ut som vanliga matrioschkor utan påminner mer om formen man kan se hos salt- och pepparkar! Detta gillas skarpt!
Bild 5 är på världens snyggaste kofta som pryds av en ren eller om det är en hjort! Jag fick leva ut en dröm jag haft länge att välja valfritt plagg ur en affär som MAMMA betalar! Hur lyxigt är inte det?
Bild 6 är världens snyggaste i-pod som finaste A gav mig! Baksidan av i-poden får ni se en annan dag, men den är ännu finare!
Sista bilden föreställer ett halsband av en legobit! Så himla fint! Finns på designtorget!
Presenterna jag fick var de mest perfekta man kan tänka sig! Jag kan tala om att min smak har blivit lite mer sofistikerad med åren. När jag var sju hade jag just upptäckt att det fanns ett pålägg som hette skinkost på tub. Tur nog skulle jag fylla åtta några veckor senare. På önskelistan skrev jag "tub med skinkost". Vad tror ni att jag fick!!? Och gud vad glad jag blev!
en spretig blogg där jag skriver
om det som för tillfället faller
mig in. tycker om barnböcker, barndomsnostalgi, att fotografera, vara ute i naturen, plantera, rita, läsa, lyssna på musik, skriva, spela gitarr, resa och åka på utflykter samt sitta hemma och mysa och spela yatzy med A. jobbar som förskollärare och är gift med älskade A.
Nu har jag simmat en timme i Västertorpshallen! Det var skönt! Jag älskar att simma och bada! Medan jag simmade kom jag att tänka på ön Hvar i Kroatien där jag och A var i somras. Där badade vi varje dag och gjorde utflykter till bla. Dubrovnik och Mostar i Bosnien Hercegovina. Vi klättrade i berg, åkte båt ut till en badö, besökte olika små kyrkor, åt de störta och godaste glassar man kan tänka sig och gick milslånga promenader. Det var en av mina bästa semestrar någonsin och jag åker mer än gärna tillbaka. (Lite annat än Västertorpshallen det...)
