Jag fick ett foto av Bara Barah att sätta ord till, en utmaning oss emellan. Nästa gång ska jag skicka en text till henne som hon får skapa en känsla till genom att tolka den med en bild. Läs mer hos Bara Barah om hur utmaningen fungerar! Ni är hemskt välkomna att vara med och bidra! Nu är jag lite nervös, för Barah har fått så otroligt mycket bra respons på sitt utmaningsinlägg, men nu kör vi. Här kommer Barahs vackra foto som jag "tonsatt". Då jag är inne i diktens värld fortfarande kommer bilden att ackompanjeras av just en dikt. Varsågoda. Josephine
Bakom farmors spetsgardin satt en liten Josephine och önska' sig nån annanstans till en plats som inte fanns
En plats där alla log och sa tänk nu vad vi har det bra Bada i ett hav som glittrar Kittlas tills vi alla fnittrar
Gå på månskenspromenad Ställa kottdjuren på rad Rulla snabbast nedför backen Ropa, tio hål i nacken!
Till dit alla männskor log dit det fanns en magisk skog en dal där regnbågsskatten låg en plats där farmor kom ihåg
Där det regna' varm choklad och man fick bada gyttjebad Där soffan alltid var en borg och farmor glömde bort sin sorg
Dit blanka ögonen försvann och silverkatten alltid spann där allting var precis som förr Innan hon såg tvivlets dörr
Ja, bakom farmors spetsgardin satt vår lilla Josephine och önska' sig nån annanstans till en plats som kanske fanns...
Min älskade fästman är världens bästa! Inte nog med att han peppar och tröstar mig på ett så fint och överväldigande sätt när jag är ledsen, han har gett mig den vackraste julkalendern genom tiderna också! Den är fylld av änglar, snö och glitter och är över en halv meter lång! Nu sitter den på köksväggen och jag kan knappt bärga mig tills jag får öppna första luckan!
Här kommer mitt andra försök på nonsensdikt, men egentligen blev den också en liten saga. Snart ska jag försöka ta itu med era trevliga dikttema-tips! Ha en trevlig helg, här kommer dikten!
Min ryska docka Jill
I min ryska docka Jill bor det fem små dockor till de kan aldrig sitta still och vill göra som de vill
Jill vill alltid stilla stå till skillnad från fem dockor små Jill kan inte dem förstå att de alltid måste gå
Första dockan vill till Iran Hon har längtat hela dan för att köpa en kaftan till sin vän som är schaman
Andra dockan vill till Lund och bo på ett hotell en stund träffa på en Lundahund ge den mat så den blir rund
Tredje dockan vill till Skara hon vill leka lite bara med sin vän tant Anna-Clara att de ska till rymden fara
Fjärde dockan vill till Berlin för där känner hon sig fin köpa sig en krinolin dansa vals med en kanin
Femte dockan vill till Aten lifta med en Citroen Äta gott i timma sen gå på disco med en ren
Tänk va bra med fantasi Ni kan inte smita ni Ni är fast här inuti sa vår Jill som själv är fri!
Min morfar lärde mig att kasta macka en sommar på Öland när jag var sju år gammal. Sedan dess har jag älskat företeelsen. Jag har kastat macka av ilska, av glädje och av sorg. Otroligt bra terapi. Det går att kasta macka med nästan alla sorters stenar, bara de är någorlunda släta undertill, men bäst är det förstås att kasta med de stora, flata klapperstenar som finns på Öland. I söndags var jag och A på utflykt i Järna. Där hittade vi den vackraste sjön jag sett på länge. Vi stannade där ett ganska bra tag. Jag kastade macka och A dokumenterade det hela. Just ja, ni vill säkert veta mitt rekord! Jag tror att det är 14 hopp! Men i söndags hoppade stenen bara 4-5 gånger.
Det var en gång..så börjar alltid sagorna och det var precis som i en saga jag kände mig, den dagen som min fina vän Bara Barah och hennes vän A ville fota mig i en sagoklänning på Söder. Jag kände mig som huvudpersonen i en mycket sällsam, finstämd historia. De var så duktiga fotografer att det gick märkligt bra att agera och bli någon annan. Vanligtvis är jag en ganska blyg person, men med folk som gör mig trygg och lyckas försätta mig i sagotillstånd kan vad som helst hända! Då gillar jag att bli den där figuren i linsen. Här ska ni få se ett smakprov ur sagan. Mer bilder finns att skåda hos världens bästa Bara Barah!
Och så levde hon lycklig i alla sin dagar! Slut! (Eller vad hände sen?)
Jag tog en paus i pluggandet och antog min egen utmaning att skriva en nonsensdikt. Det var svårt det där med nonsens. Det blev snarare en dikt med en tydlig berättelse med början och slut. Det nonsensaktiga ligger väl i sådana fall i textens banalitet och orimlighet. Skulle vilja försöka skriva fler dikter, för det var riktigt roligt! När jag var tio-elva år skrev jag jämt dikter och det gick så himla lätt. Nu är man så fast i regler och konventioner. Jag vill kunna skriva hämningslöst igen. Om ni går omkring sysslolösa får ni gärna skicka mig teman att dikta kring, behöver inspiration! Hursomhelst, här kommer första försöket:
Skrivmaskinskanin
På bordet i ett vackert skrin
låg en trevlig skrivmaskin.
Den var röd och blank och fin,
ägdes utav en kanin.
Kaninen skrev en bok på den,
en deckare om Indien.
Han skrev om detektiven Sven
som aldrig mer kom hem igen.
Deckarn' är en riktig gåta,
kaninen börjar snart att gråta,
tangenterna blir alla våta.
Ack, ack hur ska detta låta?
Detektiven med ett tjut,
spränger gåtan med sitt krut.
Kaninen kan nu pusta ut,
deckarn' tog ju faktiskt slut!
Jag älskar Lennart Hellsing. Hans nonsensrim får mig alltid att le, hur konstiga och orimliga de än är. Och det är just det som är poängen med nonsensspråk, att det är orimligt. Det är det som är själva poängen. Det är en ordlek utan dess like, som bygger på en saknad av förnuft. Det är själva språket i sig, i form av rimmen, som står för logiken. Lennart Hellsing är nonsensspråkets mästare. Om ni ska låna bara en bok av honom så låna gärna Kanaljen i Seraljen (bara titeln är helt underbar). Där har han lånat in 13 av våra stora konstnärer, t.ex. Stig Lindberg att göra bilder till dikterna. En konstnär till varje dikt. Detta för att även barn ska få chansen att uppleva konst. Resultatet blev så himlans bra! Jag tänkte skriva ut en av hans dikter här och den heter Ali Alkali. Lyssna! Ali Alkali var smällfet och tjock mamman var köksa och pappan var kock femton par tröjor, en päls och en rock - undra på sen att Ali var tjock.
Först tog han av sig sin päls och sin rock tröjorna bytte han bort mot en bock red sen på bocken till Wladivostok - när han kom fram var han inte så tjock.
Är den inte underbar så säg! Så enkel och så finurlig! Visst får man lust att skriva själv!?
(Bilden till Ali Alkali är målad av konstnären Erik Prytz.)
Om att lämnas kvar själv när man är nio år. Mitt i sommaren lämnas man och ens föräldrar åker till Afrika och räddar världen. Man måste vara stark, inte gråta. Klara sig själv. Äta knäckebröd och cykla runt i byn. Gå i skogen, gå på simskola, inte gå på simskola. Leka med Ola. Göra som större flickor säger åt en att göra. Lyda och inte våga säga emot. Göra Ola ledsen. Skämmas och säga förlåt. Läsa om bröst i böcker. Undra, inte veta vad de vuxna menar. Ligga i badkaret med lerigt ansikte. Knuffa. Känna skuld och drömma mardrömmar. Tvinga sig själv att inte sakna, rycka ur telefonsladden. Ge sig ut på luftballongfärd. Våga se sig själv i spegeln. Le. Och våga hoppa från hopptornet tillslut.
Jag såg filmen Flickan idag. Sällan har jag sett något så vackert på bio. En film skildrad ur barnets perspektiv. Fåordig, men ändå så talande att varje krökning i Flickans mungipa sa något om situationen. Den handlar om att tvingas växa upp under en sommar. Att lämnas själv och att tvingas våga leva med den man är. Att våga befinna sig i ensamhet, men också våga säga till en pojke att man känner sig ganska ensam. Det är i gränslandet mellan lek och ickelek. Mellan fantasi och påtaglig verklighet. Om att försöka förstå vad de vuxna menar med sina enfaldiga skämt. Att stå upp för sig själv- och lyckas.
Jag kan inte med rättvisa beskriva hur smärtsamt vacker filmen är. Jag önskar att alla fick se den. Blanca Engström som spelar Flickan är fenomenalt duktig på att förmedla känslor på ett sådant subtilt och genuint sätt att ens egen uppenbarelse framstår som banal och klumpig. Hoyte van Hoytemas foto är enastående och lyckas fånga både närhet och distans till Flickan. I en närbild kan man i ett svep kastas tillbaka till sin egen barndom, medan man i nästa bild är helt utestängd. Jag vill tillbaka till gränslandet igen. Jag vill cykla på landsvägarna om somrarna, kastas mellan sorg och glädje, ovetskap och vetskap. Jag vill aldrig bli en sådan vuxen som glömmer bort. (Foto: Hoyte van Hoytema, bildkällor: http://www.filmnyheterna.se/upload/Flickan_scanbox.JPG, http://www.gp.se/image_processor/1.214669!image/3124740996.jpg_gen/derivatives/wide/3124740996.jpg, http://arbetarbladet.se/polopoly_fs/1.1405459!image/422344197.jpg_gen/derivatives/468w/422344197.jpg)
en spretig blogg där jag skriver
om det som för tillfället faller
mig in. tycker om barnböcker, barndomsnostalgi, att fotografera, vara ute i naturen, plantera, rita, läsa, lyssna på musik, skriva, spela gitarr, resa och åka på utflykter samt sitta hemma och mysa och spela yatzy med A. jobbar som förskollärare och är gift med älskade A.
Josephine
