En reflektion

Tillsammans med mina arbetskamrater var jag i tisdags på en föreläsning med Lasse Eriksson som på ett humoristiskt och träffsäkert sätt talade om konsten att vara människa. Hur är vi mot oss själva och mot varandra? Hur många olika jag bär vi på? För på jobbet är vi ju inte samma person som hemma, eller? Och hur ska man vara på jobbet? Eriksson berättade om vad som i början av 1900-talet var sådana egenskaper som efterlystes i jobbannonserna och jämförde lite tillspetsat med vad man eftersöker idag. Det som slog mig då är att mina personliga egenskaper verkar höra hemma någonstans 1902 snarare än 2010. Under 1900-talets början ville arbetsgivarna ha anställda som bl.a. var lugna och trygga, ödmjuka, tystlåtna, sparsamma, seriösa, ärliga, hela och rena, kyska eller gifta människor som visade medmänsklighet. Idag söker, enligt Eriksson, arbetsgivarna efter självironiska, kommunikativa, pratglada, konsumtionsbenägna, coola, distanserade, kaxiga, självframhävande, kroppsmedvetna, glada singlar som verkar vara ärliga fast de inte är det. Detta är förvisso inte något som måste vara sant, men jag tycker ändå att det ligger läskigt mycket sanning i Erikssons skarpsinniga analys. Jag har sedan länge vetat om att jag rent personlighetsmässigt skulle passa in några årtionden längre bak i historien med tanke på främst min nyktra, men också icke-promiskuösa livsstil, men detta bekräftar verkligen min analys av mig själv. Ibland kan jag känna mig hopplöst gammalmodig på gränsen till präktig och förut har detta givit mig ett visst mått av ågren, men på senaste tiden har jag börjat tillskriva detta faktum en positiv bemärkelse. Visst, ibland önskar jag att jag vore bättre på att bara babbla på om ditten och datten, att jag kunde ha flera bollar i luften, vara mer social, kaxig och distanserad. Samtidigt är jag ändå lite tacksam över att jag inte är så. Att jag vågar vara mig själv. Att jag vågar vara tyst, att jag törs vara seriös, att jag är lugn och trygg, att jag är nykterist och trivs med mig själv och min livsstil. Vad ville jag då säga med allt det här? Kanske mest att Lasse Erikssons föreläsning var mitt i prick, en vass iakttagelse av människan från då till nu, men också att han ingav hopp och mod att våga vara sig själv och samtidigt tillåta alla andra människor i ens närhet att få vara sig själva. Att man inte ska vara så snabb med att döma ut människor innan man lärt känna dem, inte ens när man lärt känna dem, för en människa rymmer så många olika jag, man kanske bara inte vill plocka fram det jaget som matchar bäst med "hur man ska vara".

Lussebak!

Idag åkte jag och C hem till mormor och morfar och lussebakade!
C smälte smör...
... och jag neg i mitt lilla söta förkläde som jag fick låna av mormor!
Medan jag och C bakade satt mormor och stickade sockor till små barnbarnsbarn.
Morfar låg mest i sängen och läste DN, men ibland kom han upp och tog sig ett varv i köket.
Mormor kikar på våra lussebullar för att se om de är godkända! :)
C skjutsar dem rätt in i ugnen!
Och jag tar ut den färdiga plåten!

Världens mysigaste dag har vi haft. Jag är så glad och tacksam över att vi fortfarande kan åka hem till mormor och morfar, att de är friska och glada. Nu har vi lussebakat ihop i åtminstone 22 år! HÄR kan ni se hur det såg ut förra året!

Foto: Jag och C

bortkopplad

Det är så vackert med det vintervita, hur snön som singlar ner dämpar alla ljud och får världen att framstå som vore den inlindad i bomull. Precis så känns det även i mitt huvud. Sedan en vecka tillbaka har jag varit riktigt förkyld med en turbekulosaktig hosta som grädde på moset. Sjuk har jag varit förut, men så bortkopplad från verkligheten som jag är nu har jag aldrig varit. Det jag talar om är min totala frånvaro av lukt och smak (även hörseln är nedsatt). Under en veckas tid har ingenting jag har ätit smakat någonting. Jag känner inte ens skillnad på sött och salt. Jag hade lika gärna kunnat äta papper. Och lukter ska vi inte tala om, jag är totalt bortkopplad. Jag har märkt att man är så otroligt beroende av sina sinnen, inte bara hörsel, syn och känsel, utan också lukt och smak. Det absolut värsta är att jag inte kan lukta A i pannan eller nacken, där sitter min trygghetslukt. Och jag kände ingen lussebulledoft när vi bakade på förskolan och det smakar ingenting om pepparkakorna. Liksom världen är inbäddad i snö, är jag inbäddad i ett slags töcken där allt bara är samma, samma. Jag längtar så efter att känna smaken av oboy, lakrits, lussebullar och filmjölk. Jag längtar efter att känna doften av vår gran, att få sniffa A i nacken och lukten av hemma (har ni tänkt på att alla har en hemmalukt hos sig som inte liknar någon annans). Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa Pettsons jul och förskoletidningen. Om ni har något tips på hur man blir av med grav nästäppa är allt välkommet! Nässpray börjar jag bli immun mot nämligen. Ta hand om er i det kalla, fina vädret och njut av vårt vintriga landskap! Så fort jag känner mig piggare ska jag ge mig ut och pulsa i härligheten!
Här kommer några bilder från första advent!Vi har köpt ett sådant där änglapingel som spelar så mysigt!
Det är lätt att man hamnar i trans framför det...
Och så har vi köpt en julgran! En riktig en! Och den har vi klätt i ömtåliga och vackra glaskulor från NK. Vår plan är att ha julgranen fram till den 23:e. Då slänger vi ut den för då drar A till Skåne och jag till Rissne.
Det här var det sista jag kände lukten av innan näsan domnade bort - pepparkaksbak! och tur var väl det, för det är något av det bästa som finns att känna doften av!