skip to main |
skip to sidebar
Nappsagan
Våra 3-åringar slutade med napp för kanske tre veckor sedan. Det gjorde vi genom "Nappsagan". Nappsagan hittade jag på en dag när jag cyklade hem från jobbet. Den handlar om tre barn som blivit för stora för napp och ger sig ut på ett äventyr i skogen för att ge sina nappar till tre nallebebisar som inte har några nappar och ligger och gråter hela dagarna. Barnen går ett och ett genom skogen och alla stöter de på en krokodil som gärna vill äta upp barnens nappar, men barnen är listiga på olika sätt och lurar krokodilen med andra godsaker och medan den girige krokodilen hamnar i fällan passar barnen på att lämna sina nappar hos nallebebisarna som blir så glada så glada! Barnen själva är väldigt nöjda med sin insats och sagan slutar med att barnen stolta och glada går hemåt och jublar över att de är stora barn nu! På bilden gör jag nappsagan ute i skogen, egentligen är det en flanosaga, men den funkade lika bra ute också, nästan bättre till och med. 
I en vecka körde vi stenhårt med Nappsagan, jag dramatiserade den varje dag och vi pratade med barnen om att nästa vecka ska ni också få gå ut i skogen och lämna era nappar. Sagt och gjort, den dagen kom och vi gick till skogen. Barnen fick lägga sina nappar i ett paket som vi fint slog in och satte snöre om. Sedan skrev vi ett brev från barnen till nallebebisarna och tillsammans satte vi ut paketet långt in i skogen på en sten. Sedan fick barnen leka som de ville och när de var mitt inne i leken tog vi bort paketet och gömde det. Efter en stund märkte barnen att paketet var borta och vi pratade om att nallebebisarna smugit fram i smyg och tagit paketet. Då blev det liv i luckan, barnen tjöt och ville ha tillbaka sina nappar, nu ångrade de sig! Fast bara en kort stund, efter ett tag gick det över och nöjda och glada gick vi hemåt igen. På vilan somnade alla barnen ändå! Utan napp! Visst, det tog längre tid för vissa, men ändå!
Sedan tog jag hem napparna och tog ut dem i skogen bakom huset och fotade dem tillsammans med mina gamla nallar. Sedan laminerade jag alla foton och skrev ett brev från nallarna till barnen.
Veckan därpå gick vi till skogen igen och då fick barnen leta efter den överraskning jag hade berättat att nallarna skulle lämna. Ett efter ett hittade barnen bilderna och brevet läste vi högt. De var alldeles förtjusta över att se sina nappar på bilderna och skrattade gott åt att nallarna sög på deras nappar! Och nu är det som om barnen aldrig har haft napp! Himla bra grej blev det! Ville bara skriva det här ifall det är någon som läser som vill bli av med sitt barns nappar!
Våra 3-åringar slutade med napp för kanske tre veckor sedan. Det gjorde vi genom "Nappsagan". Nappsagan hittade jag på en dag när jag cyklade hem från jobbet. Den handlar om tre barn som blivit för stora för napp och ger sig ut på ett äventyr i skogen för att ge sina nappar till tre nallebebisar som inte har några nappar och ligger och gråter hela dagarna. Barnen går ett och ett genom skogen och alla stöter de på en krokodil som gärna vill äta upp barnens nappar, men barnen är listiga på olika sätt och lurar krokodilen med andra godsaker och medan den girige krokodilen hamnar i fällan passar barnen på att lämna sina nappar hos nallebebisarna som blir så glada så glada! Barnen själva är väldigt nöjda med sin insats och sagan slutar med att barnen stolta och glada går hemåt och jublar över att de är stora barn nu! På bilden gör jag nappsagan ute i skogen, egentligen är det en flanosaga, men den funkade lika bra ute också, nästan bättre till och med. 
I en vecka körde vi stenhårt med Nappsagan, jag dramatiserade den varje dag och vi pratade med barnen om att nästa vecka ska ni också få gå ut i skogen och lämna era nappar. Sagt och gjort, den dagen kom och vi gick till skogen. Barnen fick lägga sina nappar i ett paket som vi fint slog in och satte snöre om. Sedan skrev vi ett brev från barnen till nallebebisarna och tillsammans satte vi ut paketet långt in i skogen på en sten. Sedan fick barnen leka som de ville och när de var mitt inne i leken tog vi bort paketet och gömde det. Efter en stund märkte barnen att paketet var borta och vi pratade om att nallebebisarna smugit fram i smyg och tagit paketet. Då blev det liv i luckan, barnen tjöt och ville ha tillbaka sina nappar, nu ångrade de sig! Fast bara en kort stund, efter ett tag gick det över och nöjda och glada gick vi hemåt igen. På vilan somnade alla barnen ändå! Utan napp! Visst, det tog längre tid för vissa, men ändå!
Sedan tog jag hem napparna och tog ut dem i skogen bakom huset och fotade dem tillsammans med mina gamla nallar. Sedan laminerade jag alla foton och skrev ett brev från nallarna till barnen.
Veckan därpå gick vi till skogen igen och då fick barnen leta efter den överraskning jag hade berättat att nallarna skulle lämna. Ett efter ett hittade barnen bilderna och brevet läste vi högt. De var alldeles förtjusta över att se sina nappar på bilderna och skrattade gott åt att nallarna sög på deras nappar! Och nu är det som om barnen aldrig har haft napp! Himla bra grej blev det! Ville bara skriva det här ifall det är någon som läser som vill bli av med sitt barns nappar!
8 kommentarer:
Åh tack för tipset! Vi har bara två som kör med napp just nu, båda är två år. Napper har blivit deras trygghet under sovvilan. Under hösten får vi några 09-or och 10-or och då tänker jag minsann köra på nappsagan för våra två, då lite större barn =)
P.S. Svar på din fråga finns nu på min blogg. =) D.S.
Mina tjejer har aldrig haft napp (ja aldrig dvs i sina nästan två år) tills dom började på dagis,nu vill dom med...brottades med detta en tid,sen gav jag med mig,insåg då...att dom vill inta ha napp för sugandet utan för att få ha som dom andra,dom ligger och håller i dom på dagis...hemma vill dom bara leka med dom och ge dockorna...
Nåja,hade dom nu använt napp,så hade jag bjudit in dig att ha saga med dom :)
Funkar de med vällingen med tro? ;)
Vilken rolig idé! Idag på bussen till jobbet satt det två barn i 3-4 års åldern som diskuterade nappar. Den ena hade lämnat sin napp på Skansen och jag tror den andra skulle göra det idag. Det var kul att tjuvlyssna!
Du är världens bästa fröken! På riktigt! Jag önskar att jag var barn på din förskola. :) Kram
Du får MVG i pedagogik, du är så himla cool!!! Jag är så imponerad av din idérikedom och ditt engagemang. Och dina barn får MVG i att de så duktigt lämnade sina nappar!
låter helt fantastiskt. Samtidigt som jag undrar lite över föräldrarnas tankar över det hela, det är trots allt de som måste ta barnen på kvällen när de ska sova. Barn är ett jag på förskolan och ett annat hemma liksom, och det som gäller och funkar på förskolan är inte alltid (tom. ganska sällan)lika i hemmet. Jag undrar bara om ni hade föräldrarna med på tåget så att säga? Om ni hade det så var det en skitbra idé tycker jag. Som pedagog kan man stå emot barnet betydligt lättare än som förälder ;)kram
vilken rar real life story med ännu en berättelse i berättelsen!
du har så bra, kreativa, lekfulla idéer!
kram
Bella: varsågod! bara att tuta och köra! går säkert med andra sagor oxå! och tack för ditt bloggsvar!
c.tvillingmamma. vad skönt för dig! då slapp du den konflikten! du kan ju testa med vällingen! man vet ju aldrig! desto mer kreativ man är ju bättre verkar det gå!
ck: tjuvlyssna is the best!
Julia: men tack finaste du! fast jag tror inte det stämmer, jag har flera mindre bra sidor också! men tack, det värmer så jag blir alldeles salig! Kram <3
miriam: tack sötis! och du får mvg i uppmuntran, pepp och kämpaglöd! Puss!
ylva-li: tack! och vad kul att du är tillbaka i bloggvärlden igen! jag vet att det är lättare som pedagog att få barnen att lyssna, men vi informerade föräldrarna om vad som var på gång och mejlade dem sagan och bilder så att de kunde köra hårt hemma åxå och 4 av 6 barn är helt nappfria hemma med nu! bara man är entusiastisk och delger föräldrarna allt på ett smittande sätt tror jag att det går vägen. och eg är det ju upp till föräldrarna hur de gör hemma, vi har ju fått bort napparna på förskolan iaf och det räcker för oss! Kram!
sarapirat: tack! :) min värsta farhåga är att kreativiteten en dag ska flyga sin kos! hoppas den aldrig gör det! kram!
Skicka en kommentar