gräslök.

när vi låg sådär alldeles utslängda på marken, våra ben intrasslade i varandra såg vi ett flygplan högt upp i himlen så litet att det rymdes mellan tummen och pekfingret. tänk att det där lilla är så stort egentligen säger jag för jag tycker att det är konstigt. tänk att det sitter sådana som oss därinne högt uppe, att de får plats i det där lilla, att de åker över oss nu, de vet inte att vi ligger här. men du tycker inte att det är så konstigt eller fascinerande heller för den delen. det är bara så det är liksom säger du. men jag tycker att världen är så förunderlig, så märkvärdig och knasig. det finns så mycket att tänka på att jag blir yr i huvudet, särskilt sådana dagar man ligger utspilld över gräset en solig dag i juni. när jag vrider huvudet åt vänster ser jag fullt av långa grässtrån och så lite gräslök. tänk om man var en myra säger jag, vad stort allt skulle vara då, vilka vackra skogar man skulle vandra igenom. jag skulle vilja vandra i en gräslöksskog eller en gullviveskog. tänk att få klättra upp i toppen av en gullviva och gungas av vinden samtidigt som man andades in doften. men du säger att en myra antagligen inte tänker så, den skulle inte uppskatta det sköna. och bara jag gjorde såhär säger du och höjer din skobeklädda fot, skulle du vara död nu.