Slump.

Vid E4an ligger hans lägenhet. Det är högst upp i huset, ett vitt sådant där knottrigt hus. Det är tre våningar. Man ser massa bilar åka genom hans fönster och mycket långtradare, en del ambulanser också. Det viner om motorvägen. Fast man har alla dörrar och fönster stängda viner den. Och när man öppnar balkongdörren, ja då brusar den som en aggressiv flod. Man kan stå där länge vid hans vardagsrumsfönster och se alla bilarna som är på väg någonstans. Det är konstigt att hon följt med. Det är tredje dagen hon talat med honom. De går i samma klass på högskolan. Första dagen sa de mest hej och pratade lite artigt och så. Och andra dagen kopierade de böcker tillsammans. Och sen den tredje dagen sa hon att hon skulle in till stan och han sa att han gärna följde med om han fick? Såklart att han fick. Men först måste jag lämna min bil eftersom jag körde till skolan idag och så måste jag köpa ett åkkort för det är svårt att parkera i stan och sen så kör jag inte gärna där inne heller sa han. Och i alla fall det är så hon plötsligt står i hans lägenhet för att hon följde med i bilen som han skulle lämna. Hon går efter honom i trapporna, de går runt, runt och man blir lite andfådd. Det är en fin lägenhet. Det hon lägger märke till först är tapeterna. De har massa olika mönster och struktur. Hon stryker över tapeten i köket med handen. Den är mjuk, känns nästan som siden. Den är vit med mörkgråa prickar. Det är ett ovanligt fräscht kök. Luckorna är svarta och så blanka att man kan spegla sig i dem. Allt är fint hos honom, med honom. Han har fina kläder, en lång svart rock med blankt rött foder i. Blanka, spetsiga, svarta skor. Själv är hon raka motsatsen, trasiga jeans, smutsiga skor och en fjällräven jacka. De åker in till stan. Det är mycket folk på tunnelbanan och de måste stå tätt ihoptryckta. När vagnen kränger till och hon håller på att ramla tar han tag i hennes händer, sen står de så resten av resan. Hennes orangea tumvantehänder i hans bara varma. Det går några dagar till och så kommer dagen när de ligger i hans röda soffa med huvudena tätt ihop. Det kanske spelas någon musik, kanske luktar det svagt av spaghetti och köttfärssås, kanske är klockan långt över midnatt, kanske är de inte längre ett plus ett. Kanske är de bara två, ihopsatta, sammansmälta när världen bara stannar och de kysser varandra för första gången.