I mormors och morfars hus

Hösten är ju redan här... Hur gick det till? Jag hann inte riktigt med. Och så har jag börjat jobba igen efter semestern! En och en halv vecka har jag hunnit med, det har gått raketfort. Oj, vad roligt det är att jobba igen! Jag har världens härligaste barngrupp och kollegor. Så mycket kramar och gos som jag fått denna vecka! Jag är full av kärlek. Och hemma är det också bra, det händer grejer! Och så har jag gått så mycket på parkteatern och kulturfestivalen. Vill verkligen slå ett slag för dessa gratis kulturevenemang. Passa på och utnyttja, ni som bor i Stockholm. Kultur med hög kvalitet. Idag regnade det dock och planerna på att se Cullbergbaletten i Vitabergsparken ställdes in. Nu myser jag här hemma istället. Njuter av att det är fredag och tänkte bjuda er på ett blogginlägg om min mormors och morfars hus, det kan man ju aldrig få nog av! Här står min vackra lillasyster C och spanar på balkongen. Tyckte det såg så vackert ut när hon stod där så jag var tvungen att fota. Och sen var jag och M också tvungna att balkongposera lite!
Vackra lillasyster M!
Och så jag.
Nu kommer vi till kapitlet "Saker som Helena tyckte var vackra och speciella när hon var liten". Vi börjar med ovanstående krans i plast som sitter som dekoration runt ett ljus. Mormor har två sådana och jag tyckte att de var så vackra när jag var liten. Jag dansade runt med en sådan på huvudet eller gick andäktigt runt med en i handen. Alltid, alltid höll jag på med plastkransarna när jag var där. Mina systrar också för den delen. Nu känns det lite fånigt, men jag kan fortfarande få känslan i kroppen. Jag minns så väl hur vackra jag tyckte kransarna var!
En annan sak jag tyckte var fin och väldigt speciell är den blåa rullgardinen med ett naket par målat i svart ovanpå. Det gjorde mamma när hon var ung. Hon målade av en av sin storebrors halvromantiska planscher han hade på väggen. Rullgardinen har alltid hängt i mormors och morfars sovrum och jag älskade att ligga och titta på rullgardinen innan jag somnade när jag sov över hos mormor och morfar. (Jag fick alltid ligga i mormors säng!)
Sen kommer vi till alla svartvita porträtt på diverse mer eller mindre avlägsna släktingar. Jag tyckte att det var så fascinerande att titta på alla porträtt för alla såg så allvarliga ut. Det finns ett porträtt som alla vi syskon varit rädda för, men ändå ville vi alltid titta på det med skräckblandad förtjusning. Det är ett porträtt på en man (har glömt vad det är för släkting) som ligger som i en halv glaskula. Han ser väldigt sträng ut och när man går en bit ifrån så ser det ut som om han reser sig en upp lite från fotot och då ser han ännu strängare ut.
Här har vi statyn som jag och M döpte till "böljande Josephine"! Hahaha, jag tycker att det är lite roligt! Vi tyckte hon var så vacker och vi kånkade ofta runt på henne genom huset. Vi lekte lekar med henne, hon var liksom som en kompis och ibland såg man hur mormor med en lite orolig blick såg efter ifall vi var rädda om "böljande Josephine". En dag var vi lite väl vilda. Vi lekte med "böljande Josephine" under matbordet och rätt som de var råkade vi slå Josephines huvud mot bordskanten så det gick av. Som tur var blev mormor aldrig arg på oss, men hon var ändå inte så himla glad. Som tur var har morfar världens bästa verkstad så han lagade henne väldigt fint. Men efter det lekte vi inte mer med "böljande Josephine". Vi bara hälsade på hos henne i vardagsrummet och tog henne i handen!
Morfars verkstad. Här inne kunde man alltid hitta morfar när man var liten. Så många lagningar och uppfinningar han har åstadkommit här inne går inte att förstå. Morfar var den händigaste mannen i världen! När jag var liten älskade jag av någon oklar anledning stövelknektar. Morfar var så gullig, en jul kom han till mig med ett fint paket och i den låg en stövelknekt som var bara till mig! Den var i ljust trä och klarlackad och så stod det HELENA i röda stora bokstäver över hela stövelknekten! Hur fint är inte det? Den tillverkades i morfars eminenta verkstad!
Medan jag och M gick runt i huset och fotade våra bästa saker, satt A och mormor i soffan och skrattade och pratade. Tyckte det såg så fint ut! A spelar piano, men vi har inget hemma så när vi är hos mormor brukar han alltid spela några sånger. Det tycker mormor om, för hon älskar piano. När hon var ung var hon superduktig på piano. Hon var till och med pianolärarinna ett tag. Och hon spelade i kyrkan också. Nu har mormor informerat A om alla långt bak i släkten som hade någon form av musikalisk begåvning och vilket sorts instrument de trakterade. Så nu vet A det!
Här sitter världens bästa morfar och äter. Han är fin han. Och mormor med. Jag hoppas så att de får behålla hälsan ännu en tid. Kan inte föreställa mig hur det kommer kännas när de inte finns mer.

Foto: Lillasyster M och jag