Kofot i tån - eller en alldeles vanlig dag i kaoset

Mina kära. Ni anar inte hur mycket era kommentarer glädjer mig. De är som små vitaminkapslar som ger mig energin jag egentligen inte har! Här kommer en lägesrapport från krigszonen. Överallt i hemmet ligger verktyg, spillbitar, virke, gips, spackel, dammsugare, spikar, damm, träflisor osv. Såhär ser en vanlig konversation ut:
A: Helena, har du sett tumstocken?
H: Nej, var hade du den sist?
A: Jag vet inte, nånstans här tror jag...
(Vi letar under obestämd tid, alltfrån en minut till en dag.)
A: Har du sett vattenpasset?
H: Ja, den ligger här under ett kilo bråte.
A: Har du sett kofoten?
H: Nej.
A: Någon måste ha tagit den!!!
H: Vem skulle vilja ha din kofot?
A: Den är faktiskt jättefin. Jag saknar min kofot.
(Vi letar och letar utan att hitta den.)
En vanlig morgon kan se ut såhär: (detta var innan kofoten försvann).
Jag vaknar, jag har huvudvärk för ventilationen funkar inte. På väg mot toan hoppar jag över en soppåse, en skarvsladd, en spackelhink, en såg, en hög med träflisor och sen missar jag att det ligger en kofot där på golvet också och drämmer tån rakt in i det vassa så att tån typ klyvs i två delar varpå jag ramlar ihop i en hög på golvet och nästangråter samtidigt som alla svordomar jag någonsin lärt mig ramlar ur min mun och blandas med allt blod.Sedan tycker jag synd om migsjälv i flera dagar.
Just nu är jag ganska negativ av mig. Jag har haft en massa huvudvärk och är konstant trött. Det tär på mig och jag kan snart titulera mig som fröken Gnäll. En rolig sak som hände var i alla fall att jag och A köpte blommor åt varandra på samma dag. Jag tänkte att jag skulle överraska honom och han tänkte att han skulle överraska mig och så stod vi där i hallen och bara "älskling, jag har en överraskning" och så bytte vi blommor med varandra. Läskigt synkade har vi blivit.

En bättre bild på mitt nyklippta hår + min nyinköpta kofta som jag köpte för att jag kände mig så miserabel.
När man river ner gamla vävar och tapeter hittar man ibland små skatter i form av de allra sötaste små tapetblommor. Det sätter igång fantasin, man undrar vem som bodde i rummet allra, allra först. Låg den personen där och stirrade in i de små rosorna när den inte kunde sova? Undra vad den tänkte på, hur den kände sig?
Nu har vi fyra, fem man som sitter uppflugna på taket varje dag och river ner våra gamla äckliga, murkna takpannor. Ja, allt tak, ända ner till takstolarna. Det blir nog jättebra tillslut, men just nu ser det ut som en soptipp på tomten. Och det är inte direkt som att man kommer hem till tystnaden efter jobbet. Nej, då bankas det så det står härliga till. Det är nästan så man tror att gubbarna snart rasar igenom så mycket låter det. Ja, ni hör ju hur gnällig jag är för tillfället. Jag längtar tills jag är mig själv igen. Men jag blir glad av att ni fortfarande läser här, jag blir glad av att det tar fem minuter att gå ner till sjön där jag äntligen kan andas. Jag blir glad av att morfar blir så rörd över att vi uppvaktar honom på hans nittiotvåårsdag att han nästan gråter, jag blir glad av att pappa gillade Tintinfilmen som jag och C bjöd honom på i farsdagspresent. Jag blir glad av fina vänner och släktingar som kommer och hälsar på i huset och hjälper oss med löv, rivning osv. Jag blir glad av att gå på spelningen med Patrick Wolf på Debaser, jag blir glad när huvudvärken släpper en aning. Jag blir glad av A, att han jobbar så frenetiskt på huset. Att han alltid orkar. Att han inte är lika otålig som jag. Och så är det snart jul. Det är jag glad för. Vad är ni glada för?