Jag saknar dig

Jag såg nyligen filmen "Jag saknar dig" på bio tillsammans med mina fina syskon. Filmen är baserad på en verklighetsbaserad bok av Peter Pohl och Kinna Gieth som heter just "Jag saknar dig, jag saknar dig" och som handlar om de fjortonåriga tvillingarna Cilla och Tina. Deras liv är precis som de flesta andra tonåringars, de funderar över livet och kärleken, går i skolan, spelar teater och hänger med kompisar och olika pojkvänner.Det är blodigt allvar, det handlar om att skrika på sin pappa som inte fattar någonting, det handlar om att gå på rockkonsert och älska musiken, det handlar om grubbel med magont i sängen, om undringar - gillar han mig? Det handlar om den totala symbiosen tvillingar, syskon emellan. Kärleken, samhörigheten. Allra käraste syster säger Cilla. Allra käraste syster säger Tina, de ler. Sedan nästa dag så bara KRASCH och Cilla blir överkörd av en bil och dör på direkten. Och Tina blir ensam kvar. Alldeles ensam med allt. Med sorgen, med halvheten, med skulden, med alla frågor, med ilskan, raseriet, med sina sörjande, bråkande föräldrar, med tonårstras och kärlekstrubbel. En del av henne är borta. Ibland ser hon Cilla flyktigt i spegeln, i minnet, men sedan försvinner hon igen och allt är lika grått. Tina gråter och skriker, det är långa sjukhuskorridorer och en begravning där hela kyrkan briserar av bottenlös saknad. Tiden läker inte alla sår, men tiden helar. Sakta reparerar Tina sig själv med hjälp av vänner, kurator, filmläger, pojkar och genom inre dialoger med Cilla. Filmen slutar faktiskt ganska ljust, men ändå har man en stor grå klump inom sig. Aldrig tidigare har jag sett en film som gjort så fysiskt ont. Jag grät som en skvalande vattenkran, jag fick ont i ögonen, jag satt och bet mig i läppen, i tungan, näsan blev igenkorkad, knöt mina händer, spände hela kroppen, fick huvudvärk av anspänningen. Och så förtvivlat ont i hjärteroten. Ojoj, jag trodde att jag skulle gå sönder. Filmen är så otroligt lätt att relatera till. Om jag hade förlorat M eller C hade jag gått sönder i tusen bitar, skärvor och splitter. Hela världen hade slocknat och allting skulle förlora sin mening. Det är värdefullt att det finns filmer som vågar vara allvarliga och seriösa rakt igenom, som tar upp verkligheten med alla dess varierande sorger från kärlekstrubbel till död. Anders Grönros och Hanna och Erica Midfjäll gör det smärtsamma påtagligt, de knockar mig fysiskt och psykiskt utmattad i biostolen. Tack för det, ibland behöver man ruskas om. Och M och C - ni är mina allra käraste systrar, alltid!

Sova i sol

I fredags slutade jag tidigt och det var strålande sol. Balkongen väntade på mig, det visste jag. Jag trampade hemåt fort, fort. Innanför dörren och på med myskläderna och så ut i köket och göra det största glaset smoothie man sett på länge. In i sovrummet och hämta boken. Öppna balkongdörren och så omfamnas av det där varma, snälla. Jag kastade ut en massa kuddar över balkonggolvet och lade mig sedan ner rätt i solljuset. Drack min smoothie och läste.
Det var så skönt. Boken är fantastiskt rolig, "Hål i huvudet" av Jenny Jägerfeld, samma författare som skrivit "Här ligger jag och blöder" som jag läste i våras. Båda böcker är lika skrattframkallande med mitt-i-pricken-beskrivningar och skarpa iakttagelser. Men rätt som det var kände jag hur boken blev tyngre och tyngre. Solljuset blev också tungt och bredde ut sig som ett tjockt duntäcke och så poff så somnade jag och sov så på balkonggolvet i närmare två timmar. Jag vaknade av vinden och jag tänkte att jag kommer sakna vår balkong så mycket när vi flyttar. Ja nästan också bruset av E4:an.
Jag gick in och började rita. Det blev en slags bearbetningsbild. Huset där vi bor. Som vi inte ska bo i mer. Det fick bli som ett flyttkort ungefär.
Min tavla finns också ute på Hemnet. Roligt att de tyckte att den passade. Jag gillar den själv väldigt mycket och hade hemskt skoj när jag gjorde den. Planerar lite smått för en ny områdestavla över stället där vi ska bo på nu. Tänker mig att de kan hänga jämte varandra i vår nya hall. Den som lever får se. Det är spännande.

Till salu

Nu ligger vår kära lägenhet ute till försäljning. Någon som vill köpa? ;)

Skördat och skövlat

Vi håller på att renstäda lägenheten från allt möjligt som inte passar in på Hemnet. Det är knappt så att jag känner igen mig. Det är kalt och vitt och luftigt och mina hemmastickade nallar och egengjorda dockor har fått flytta ner i mörka flyttkartonger. Likaså flera travar av böcker, prydnadsgrejer och kläder. Mäklaren tyckte också att balkongen med alla dess slingriga växter var alldeles för rörig så dem har vi skövlat. Då passade jag på att skörda för hösten och drog upp ett knippe med trevliga morötter! Det gjorde mig lite glad mitt i putsandet och fejandet.
Min ståtliga tomatbuske har jag fått ha kvar. Och så har vi våra luktärter, lite pelargoner och så två blomlådor med två räta rader av mer eller mindre minimalistiska blommor som inte går så mycket överstyr.
Jag passade på att skörda lite tomater. Jag kan plocka in en handfull ungefär varje kväll, så gott att ha till middagen.
Och så var det all basilika... Jösses, den har jag kapat två gånger redan denna sommar och gjort pesto på. Och jag har fortfarande en massa pesto kvar. Nu var det bara att gå loss med sekatören igen och klippa ner allt. Men den här gången finhackade jag allt tillsammans med lite vatten och så frös jag in det så nu har jag i alla fall basilika att ha i maten resten av året!

Men det är lite sorgligt tycker jag, när man rensar bort lite av sin personlighet bara för att den ska passa på marknaden. Allt på Hemnet är bara samma, samma. Dessa vita väggar. Ingenting ska sticka ut, varken vi människor eller våra lägenheter.