Morfar.

Nu finns han inte längre. Min allra käraste morfar. Igår somnade han in stilla i sin säng. Livet är så ofattbart ibland, särskilt när livet tar slut för någon och sen så fortsätter allt bara som om det vore som förut.
Min morfar blev gammal. Precis 92 år och 2 månader. Hans liv var så fascinerande och händelserikt. Hur många gånger har jag inte hört om hur han emigrerade till Amerika och suckat lite inombords för att jag hört om det hundra gånger förut. Och nu vill jag inget annat än att höra hans spännande historier. Om hur han kissade på sig på Amerikabåten när han var tre år för att båten tutade så högt. Om hur han fick hjälpa till med att dela ut mjölk till alla barn i skolan. Om hur han åkte tåg över prärien och spanade på bufflar. Jag vill höra om hur han kom hem till Sverige igen som trettonåring och fick träffa sin egen morfar. Om hur han förundrades över att ingen i Sverige visste vad ishockey var. Det som man spelade jämt i Amerika. Om hur han hittade på roliga upptåg med sin lilla hund Fifi. Jag vill höra om hur han åkte upp i det nordligaste Norrland och gjorde lumpen. Då mössan frös fast i tältduken för att det var så kallt. Då de råkade skjuta en kanonkula in i en lada. Då godståget var så tungt lastat att det började glida bakåt och morfar trodde att slutet var nära. Då han fick dela vagn med hästarna och de stod och dreglade över honom. Jag vill höra om hur han och mormor bilade ner till Spanien och Öland. Om hur hårt han jobbade på Vattenfall, hur duktig han var. Om hans ritningar över Södersjukhuset. Om kärnkraftverk och Forsmark. Om hur lycklig han var när mamma föddes att han gick runt i trädgården och grät. Morfar har alltid kunnat allt och fixat allt. Han var alltid i farten. Så fort man hade ett problem kunde morfar lösa det. Han har snickrat massa olika saker till oss barn, skjutsat oss i skottkärra, plockat äpplen med oss, åkt skridskor runt hela Norrvikssjön, badat med oss, varit tomte hos oss varje jul tills vi egentligen var alldeles för stora och kört oss i sin bil. Det var härligt att åka i morfars bil. Mamma och pappa hade ju ingen bil, men morfar hade det. Morfar kunde allt. Han hade glimten i ögat och massor av humor. Han spelade både fiol och nyckelharpa. Och så kunde han måla. Morfars tavlor är som levande vykort. När jag sov över hos mormor och morfar låg jag alltid och tittade på alla hans tavlor som hängde runt sängen och förundrades.
Jag undrar vad morfar gör nu. Om han är rastlös där uppe i himlen eller om det finns massor att ta itu med. Jag hoppas att han har en stor grön trädgård och flera äppelträd och så en skön solstol under. Där hoppas jag att han ligger och myser i solen nöjd och glad.
Du fattas oss morfar. Finaste morfarn i världen.


Såhär kommer jag alltid att minnas morfar. Arbetandes i trädgården.Böjd över krattan, uppe i ett träd, snickrandes på någon manickel i verkstaden. Kära morfar. Jag kommer att sakna att spela krocket med dig. Hur du alltid vann. Alltid.Världens bästa morfar och mormor. På en av alla deras bröllopsdagar. De hann vara gifta i 66 och ett halvt år. Jag tänker så mycket på hur ensam mormor måste känna sig nu.
Jag, M, C och mormor och morfar efter en eftermiddags arbete med äppelskörden.

Morfar hade nästan alltid den där blåa koftan på sig. Han var så fin i den. Den gjorde sig utmärkt till hans blåa ögon. Min morfar. Absolut finast i världen.